Foto från förr
Nu har jag vikt över en timme åt att försöka skriva html-kod som jag egentligen inte kan nånting om, för att få till utseendet på denna sida. Är väl inte helt nöjd men nu måste jag gå och sova. Adjö.
Tillbaka!
Mina vänner!
Om ni läser detta så vill jag härmed meddela att min avsikt är att återuppta denna sida och visa lite foton och berätta lite annat än bara om vårt pågående husbygge. Det händer ju även annat i livet, även om det inte är mycket att skriva om kanske, men vi får väl se om det blir nåt av intresse?
Vi funderar ju lite då och då på hur vår framtida trädgård ska se ut. Som den är nu ska den i alla fall inte vara.
Gick runt och tittade lite häromkvällen och faktiskt så finns det en del vackra blomster.
Salvian blommar. En härlig kryddväxt som rådjuren låter stå ifred.
Här en Pion som nog planterades av damen som hade huset och tomten före han som vi köpte av. Blommorna liksom bara ploppar upp lite här och var, och det gäller att inte köra över dem med gräsklipparen.
Nedläggningshotad
Jaha, här är det ju ingen som läser och inte skriver heller för den delen. Jag får nog ta och lägga ner denna blogg, om jag inte kommer på en bra användning för den snart...
Möss till himlen
Dag 1:
Direkt dagen då mjölpåse-spåren upptäcktes så fastnade musen i ostförsedd musfälla. Ja, där tog vi den!
Men det var för tidigt att ropa hej, visade det sig. Samma kväll tittar en liten mus fram under köksskåpen, då vi helt lugnt sitter i soffan och latar oss en stund. Herren i huset tar ett plaströr, avsett för placering i marken, men som sonen har (hade) som tut-tut-leksak. Seger för jägaren, för efter den stackars musens språngmarch hit och dit - in under byrån, ut i hallen, upp bland skorna, in under soffan - ligger den så småningom livlös på vardagsrumsgolvet. Det dåliga samvetet kommer fram hos den tappre jägaren. Han är inte alls stolt över sitt byte, men jag är glad. Det går ju inte an att ha möss springades runt hemma, nej bevare mig väl!
Dag 2:
Ytterligare två möss går förlorade i sin jakt på dagens musfällslockbete: russin.
Dag 3:
Mus nr fem fastnar under köksskåpet.
Fortsättning följer.....förhoppningsvis inte. Nu kan de väl inte vara fler?
Musen har avslöjat sig
Sommaren är över, åtminstone med tanke på vädret. Tillbaka till vardagen med andra ord. Kyligt börjar det bli i vår lilla stuga. I morse hittade jag musskit i garderoben. Den hade sprungit ovanpå galgarna på mina kläder. BLÄHÄ!
Tur att man inte är så känslig av sig. Lite senare upptäckte jag ett till misstänkt musspår. Någon hade ätit på en mjölpåse som stod på golvet, bredvid skafferiet. Ja, jag vet, inte så smart av oss som förvaringsplats. Men vad gör man när svärfar hela tiden bakar och man måste ha ett stort mjölförråd och man samtidigt har ett fullt skafferi? Svar: Golvet. Fram tills nu. Vi ställer aldrig mer mjöl på golvet, kan jag meddela.
Finurliga barn
- Oj, ska du vara borta så länge......sa jag. (Detta var på lördagen.)
Sedan gick han 5 meter till kompisen i trädgården. Han kom faktiskt tillbaka innan måndag, så det var inte riktigt sant det där han sa.
När jag lämnade på dagis häromdagen, sa sonens ena kompis , som för övrigt var den ende av barnen som hade "checkats in" på dagis denna morgon, att "här finns en plats" och drar i stolen bredvid. Eftersom kompisen var den ende vid bordet just då, så var ju alla stolar lediga, förutom den han själv satt på. De är ju bara för gulliga dessa små två-åringar. Det är härligt att se att de gillar varandra.
Djur och traktorer
Idag skulle farmor ta med sitt barnbarn på liten utflykt. Även jag följde med och vi letade oss fram till Velamsund.
Där fanns hästar, massor med hästtjejer, och en hästkille!
E såg med intresse på alla stora och små djur, men roligast och mest spännande var nog ändå den jättestora traktorn som han INTE ville känna på. Nej, de enorma hjulen var tydligen ganska skräckinjagande. Men änderna och deras duniga ungar var inte läskiga så dem matade vi.
På en flytbrygga ute vid badplatsen hade den här måsen byggt sitt bo. 
Hoppas bara att måsungarna hinner titta ut innan människoungarna gör entré.
En lagom liten utflykt för en liten pojke, en farmor som nu somnat i soffan och en mamma som planerar att göra detsamma.
Guttegratäng - Sej är också fina fisken
Gör såhär:
Mixa med handmixer:
50 gram mjukt smör
1 äggula (glömde jag, men det gick så bra ändå)
3 skivor vitt bröd (jag tog 2 + lite ströbröd och 2 msk vatten)
Knippe färska örter (i mitt trädgårdsland fanns basilika, timjan och oregano)
1 liten bit parmesan (stod inte i receptet men passade perfekt)
nypa salt och peppar
Bred blandningen över den lättsaltade sejfilen ,400 gram, som du lagt i en smord form.
In i ugnen på 225 grader i ca 20-25 min för otinade bitar, eller 250 grader i 10 minuter vid tinade filéer.
Avnjutes med ris eller pasta och sallad.
Även två-årig son tyckte denna mat var mums filibabba!
Lycka till!
Väggarna höll!
Just nu känns det som en uppåtperiod i husbygget. Lyckat delmål = glad familj, barn som vuxen. Ja, humöret går verkligen upp och ner, men just nu är det uppåt värre. Det är ju vår, nästan sommar!
Huset som växer
Vi bygger ett hus, ett riktigt hus, ett hus man kan bo i. Vi bygger det själva, av egen kraft, med egna idéer och med personliga val. Härligt att få forma sitt eget hem, exakt som man vill ha det. Men jobbigt och tidskrävande så klart. Med mycket hjälp från snälla och duktiga familjemedlemmar så växer det sakta upp ur jorden, som en ruin som liksom blir hel igen. Gråvita frigolitblock som staplas som ett legohus och fylls med betong. Det blir grejer det, och fint må ni tro. Det tror i alla fall jag. Trots att jag inte är den drivande i detta jätteprojekt, blir det ändå en del av min identitet. Jag är "den där tjejen som bygger ett hus.....själv!" Stora lastbilen Berra kommer inte och smäller upp kåken på en dag, utan lilla försiktiga familjen ordnar så fint och försiktigt varje liten byggdel på ungefär sisådär en fyra år. Just nu staplar vi väggarna i övervåningen. Sedan ska de gjutas och därefter görs taket.
Så här ska det bli, fast inte i riktigt lego. Här är min egen modell. Mycket likt faktiskt.
Återkommer om mer om huset.....halva mitt liv just nu....
/S
Löjliga familjen
Familjens bil rullar in på stormarknadens jätteparkering, i riktning mot återvinningscontainrarna. Dags för återvinning av diverse sopor. Men, säger pappan och tittar mot målet, det där är ju samma bil som var här sist vi var här?.och samma gubbe?..!! (Inget ägarbyte av den bilen de senaste veckorna, alltså).
Mamman tänker: oj va konstigt det känns nu?.lite pinsamt liksom.
Hon ser?. ?Å nej, gubben har sin fru med sig denna gång, och hon har likadan jacka som jag. Å nej, va jobbigt?
Mamman ska gå ur bilen och börja sopsortera, men det går inte. Hon är fåning, det tycker hon själv, men det går bara inte. Barnet vill ut ut ut, gå ut, gå ut!!!!
Mamman tar av sig jackan och går ut och börjar återvinna. Barnet får vänta. Återvinningsgubben ler lite igenkännande. ?Jaså, vi ses igen här bland soporna. Trevligt trevlig?, tänker han kanske. Gubben och frun med jackan är klara, de lämnar containrarna och parkerar för att gå in och storshoppa. Pappan och mamman skrattar åt denna lilla märkliga händelse och senare ska det visa sig att ingen utom de själva förstår det komiska i situationen. Den fåniga mamman är jag.
Velmaja
Den veligaste personen jag vet, det är jag själv. Inte ens ett namn till denna blogg, kunde jag bestämma mig för. Alla bra var ju redan upptagna. Därför blev det som det blev.
Varför har jag så svårt att bestämma mig och svårt för att välja om jag har flera olika BRA saker att välja mellan. Hur gör man? Jag är inte ens född i vågens tecken som min bror. Han sa alltid när han var liten och skulle välja: Bådda"! Men om man inte kan få "bådda", hur gör man då? Jag chansar och hoppas på det bästa. Om man gjorde rätt får man aldrig veta, och sånt kan vara påfrestande för en velmaja som jag själv.
Jag tänkte jag skulle berätta lite här om hur det är att få ihop hela tillvaron, när man jobbar, har en liten son, bor i liten trång sommarstuga...... och familjen samtidigt bygger ett nytt hus, utan i princip någon hjälp utifrån. Jag försöker leva i nuet för att inte längta mig galen efter att huset ska bli klart. Då blir det bara för jobbigt. Inte är det så lätt alltid men man vänjer sig.
Se även vår husbyggarblogg http://jv12.webblogg.se
Vi hörs!
